Resultat från Krondroppsnätet till och med 2023/24. IVL:s rapport C10072.
Författare: Gunilla Pihl Karlsson (IVL), Cecilia Akselsson (Lunds universitet), Sofie Hellsten (IVL), Veronika Kronnäs (IVL), Per Erik Karlsson (IVL) och Viktor Klemetz (IVL)
Medel från: Luftvårdsförbunden i: Skåne, Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Östergötlands och Värmlands län och Länsstyrelserna i: Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Jämtlands, Värmlands, Jönköpings, Stockholms, Dalarnas, Hallands, Södermanlands, Skånes och Västra Götalands län samt Naturvårdsverket, Vätternvårdsförbundet, Boliden Mineral AB och Swedavia AB.
Länk till rapporten som finns i DIVA, digitalt vetenskapligt arkiv.
Sammanfattningen ur rapporten
Krondroppsnätets årliga rapport 2025 är en gemensam nationell rapport med målsättningen att ge en aktuell bild av situationen vad gäller försurning och övergödning i Sveriges skogsmark. Resultaten presenteras i form av kartor och diagram för luftföroreningshalter, atmosfäriskt nedfall och markvattenkemi för det hydrologiska året 2023/24. Utöver resultaten redovisas även andra relaterade projekt, aktuella nyheter och notiser samt nya vetenskapliga publikationer, som är relevanta ur Krondroppsnätets synvinkel.
Det hydrologiska året 2023/24 präglades av många kraftiga väderhändelser i Sverige med allt från stormar och rekordkyla till extremvärme.
Nedfallet över Sverige beror till stor del på långväga transporterade luftföroreningar. Utsläppen av svavel från EU-länderna (EU27+UK) har minskat med 84 procent mellan 2001 och 2022, och från enbart Sverige med 64 % under samma period. Resultaten från Krondroppsnätets mätningar visar att nedfallet över hela Sverige har minskat med 73 procent för svavel under perioden 2001/02–2023/24.
Svavelnedfallet till skog var lägre än 1 kg S/ha i stora delar av landet under det hydrologiska året 2023/24 (se kartan till vänster). Som högst uppmättes 2–4 kg S/ha i krondroppet i Blekinge och södra Skåne under 2023/24.
Trots den kraftiga minskningen av svavelnedfallet bedömer 15 län i Sverige att miljömålet Bara naturlig försurning inte kommer att uppnås till år 2030. Endast 6 av 21 län bedömer att utvecklingen i miljön, gällande miljömålet, är positiv. På många platser i landet är både mark och vatten fortfarande försurade. För att ytterligare minska utsläppen av försurande ämnen krävs fortsatta insatser både nationellt och internationellt. Enligt flera län är fortsatt kalkning den viktigaste åtgärden för att återställa livskraften i försurade sjöar och vattendrag.
Mätningarna av markvattenkemin inom Krondropps-nätet visar att försurningen fortfarande är utbredd, särskilt i södra Sverige, där markvattnets pH ofta är under 5 och ANC (syraneutraliserande förmåga) negativ. Höga halter av toxiskt aluminium uppmäts på vissa platser som Ottenby och Stenshult. Detta beror på att återhämtningen är en långsam process, eftersom påfyllnaden av baskatjoner genom vittring och atmosfärisk deposition sker mycket långsamt, och att flera faktorer, utöver svavelnedfall, bidrar till försurningen av skogsmark och vattenmiljöer. Ett exempel är kvävenedfall, som kan orsaka försurning när eventuellt överskott av kväve börjar läcka ner under rotzonen.
Skogsmarkens återhämtning begränsas dessutom av skogsbrukets påverkan. Skogsbruket bidrar till försurning genom trädens upptag av näringsämnen, vilket leder till att sura joner frigörs som kompensation. När biomassa skördas och förs bort från skogsekosystemet blir försurningen dessutom permanent. Det ökade behovet av biobränsle har lett till ett ökat uttag av hela träd, så kallat helträdsutnyttjande, vilket i sin tur bromsar återhämtningen. De flesta län rapporterar att återförsel av aska för att motverka detta sker i mycket liten omfattning.
Lufthalterna av kvävedioxid (NO₂) och ammoniak (NH₃) har generellt minskat över tid, vilket speglar minskade utsläpp från transporter, industri och jordbruk. NO₂-halterna har minskat statistiskt signifikant vid flertalet mätstationer, särskilt i södra Sverige. NH₃-halterna visar mindre tydliga trender och påverkas starkt av lokala förhållanden såsom exempelvis jordbruksverksamhet.
Utsläppen av kväve (NOx+NHy) från EU-länderna (EU27+UK) har minskat med 35 procent mellan 2001-2022, och från enbart Sverige med 30 % under samma period. Det totala kvävenedfallet (torr- och våtdeposition) över Sverige har minskat med 39 % sedan början av 2000-talet. Högst kvävenedfall förekommer i södra Götaland, särskilt Skåne, Halland och Blekinge. I kartan till höger visas det totala kvävenedfallet till barrskog under det hydrologiska året 2023/24.
Det totala kvävenedfallet till barrskog ingår som en indikator till miljömålet Ingen övergödning. Vid den årliga regionala utvärderingen 2024 av miljömålet Ingen övergödning bedömde 18 av 21 län att målet inte kommer att uppnås till år 2030. Endast 2 av 21 län bedömer att utvecklingen i miljön, med avseende på detta mål, är positiv. Mätningarna inom Krondroppsnätet visar att nedfallet av kväve i nästan hela Götaland och i de sydvästra delarna av Svealand under 2023/24 överskred den kritiska belastningsgräns som Sverige har antagit som målvärde för att förhindra förändringar i markvegetationens sammansättning, 5 kg N/ha/år. Som högst var det totala kvävenedfallet strax under 20 kg N/ha i Skåne under 2023/24.
På de flesta skogsytor i Sverige är halten av kväve i markvattnet låg. I södra Sverige, särskilt i de sydligaste delarna, har man dock uppmätt förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet även i ostörda skogsområden – ett tecken på att marken är kvävemättad och att skogens förmåga att ta upp kväve överskrids. Exempel på sådana platser är Ottenby och Stenshult. Kväveläckage uppstår generellt framför allt efter skogsavverkning eller andra typer av störningar.
